De senaste två dagarna har jag tillbringat på en konferens som ur olika perspektiv belyser psykisk ohälsa. Sammanfattningsvis skulle jag kunna säga att alla föredrag under de fullspäckade dagarna på ett eller annat sätt egentligen handlade om medmänsklighet; att vår rädsla för våra egna och andras känslor hindrar oss från att vara medmänniskor.
Jag tänker på att jag så ofta hört folk säga att de inte vill störa en människa som drabbats av sorg – men det är ju just då som vi vill bli ”störda”. Jag förstår inte hur det egentligen är möjligt att rättfärdiga tankar som i själva verket lyder: ”Jaha, nu har hon förlorat sitt barn i en olycka då vill hon säkert inte bli störd. Men just då längtar vi efter att andra ska komma till oss, omfamna oss, gråta med oss och se oss i vår sorg. Man behöver inte ha utbildning eller särskilda kunskaper för att vara medmänniska.
När min mamma hastigt dog och jag efter att ha varit borta ett bra tag från min hobby åter orkade åka dit såg jag många människor och jag blev glad. Men när jag hade parkerat och klivit ur bilen var alla borta. Jag stod där vilsen och såg mig omkring. Efter att jag under några månader känt mig närmast pestsmittad och just hade börjat fundera på att utföra min hobby på ett annat sätt eller på någon annan plats dök ett guldlockigt ljus upp i den mörka tunneln. Hon stannade upp och sade att hon vill veta vad som hade hänt med min mamma. Jag trodde knappt att det var sant och började slingra mig, men då såg jag i hennes ansikte att hon verkligen vill höra min berättelse, och den dagen delade vi varandras berättelser och fann många likheter … Min isolering bröts. Tack.