… heter en kortroman jag nyligen läst. Jag lockades att läsa boken, för jag har börjat fundera över betydelsen av ordet navelskåderi. Jag är lite rädd att det är just det jag själv sysslar med i den självbiografiska roman jag snart har skrivit klart. Navelskåderi betyder enligt Norstedts svenska ordbok inåtvänd tankeverksamhet med nedsättande klang.
Den ungerske författaren Péter Nádas kortroman, som getts ut av förlaget Rámus och översatts av Ervin Rosenberg, skildrar en mans tankar under tiden som han drabbas av en hjärtinfarkt, får hjärtstillestånd och efter tre och en halv minut återförs till livet genom elektrochocker.
Péter Nádas berättar om det vardagliga – om hur mannen som är försvinnande lik författaren själv – vaknar och märker att ingenting är som det ska vara den morgonen. Han skildrar alla de små vardagliga händelser som pågår samtidigt som kroppen beter sig allt annat än vardagligt och smärtan i bröstkorgen ökar. Boken handlar bara om det. Om den dagen. Om den mannen. Om den hjärtattacken.
Den handlar om det stora – att dö och överleva – i det lilla – i vardagen sådan som den är. Det handlar om just den dagen, de timmarna. Men det är inget navelskåderi, inte för mig. Texten är välkomnande och inbjudande trots att jaget håller på att dö. Jag flyter fram. Jag sugs in i skeendet – vill veta allt – varenda tanke. Jag gillar navelskåderi – i alla fall om det är skrivet på det här sättet.